Mitt VA-testamente

kent

Kent Alm, pensionerad VA-entusiast, lyfter varför dagvatten och skyfall måste hanteras redan i stadsplaneringen – inte först när VA-ledningarna ska dimensioneras.

Efter ett drygt halvsekels envist arbete med att försöka utveckla VA-tekniken tvingas jag konstatera att jag misslyckats med att förmedla en av mina absolut viktigaste erfarenheter till senare generationer av tekniker. Det jag syftar på är den nödvändiga anpassningen till naturens förutsättningar.

Vilken är VA-förvaltningens huvuduppgift?
Ett enkelt svar på denna fråga kan lyda ungefär så här:
”Att förse samhällets invånare med vatten av dricksvattenkvalitet och att ta hand om och rena spillvattnet från samma invånare”.

Det här låter ju alltså ganska klart. Det borde vara nästan lika enkelt att konstruera VA-ledningsnätet för ett samhälle som att konstruera VVS-anläggningen i en byggnad. Om bara inte den besvärliga naturen hade krånglat till det för oss…

Våra samhällen, liksom alla markområden i övrigt, påverkas av vattnets kretslopp i naturen. Därmed är det intressant att studera faktorer som topologi, geologi, hydrologi och meteorologi. Nederbörden ger upphov till en högst varierande avrinning från höjdområden till världshavet. Vår planet drabbas av enorma växlingar, som istider, översvämningar och svår torka. Med dagens miljödebatt i minnet har nog ingen kunnat undgå att vi nu befinner oss i en period då världshavet blir varmare och antalet stormar och översvämningar ökar.

I Sverige har det blivit så, att avvattning av samhället anses vara en självklar uppgift för VA-ledningsnätet. Eftersom vi ändå har en dricksvattenledning och en spillvattenledning som standard kan vi väl lika gärna lägga till en dagvattenledning, som sköter avvattningen?

Men det var visst inte så enkelt?
Dagvattenledningar, som ska sköta avvattningen, dimensioneras för att kunna avleda ett regn med viss intensitet och med viss statistisk återkomsttid. Man har räknat med att främst takytor och hårdgjorda ytor, som gator, medverkar till avrinningen. Men vid ett ”skyfall” blir det avrinning från alla ytor, även trädgårdar och parker! Dagvattenledningen överbelastas och marköversvämningen är ett faktum.

Men då är det väl bara att dimensionera upp dagvattenledningen? Nej, i praktiken är det omöjligt att anlägga de jätteledningar som skulle behövas. Man får alltså leva med att gatan kan bli flod.

skyfall
Vid skyfallet blir gatan en flod

omgivningen
Även omgivningen kan bidra till problemen

Det blev fel från början!
Att dagvattenledningen ensam skulle kunna lösa kommande problem vid skyfall är alltså fel!
Dagvattenledningen gör att vi oftast kan gå torrskodda på gatan, men när skyfallet kommer kan vattnet ta nya och oväntade vägar. I stället för att då bråka om eventuell feldimensionering av ledningar borde vi fokusera på vad som egentligen är grunden till det hela, nämligen en undermålig anpassning av stadsplanen till naturens förutsättningar.

Huvudansvaret för utformningen av avvattningen bör enligt min bestämda uppfattning flyttas från VA-förvaltningen till Stadsplanekontoret.

Det är vid utformningen av stadsplanen man har möjligheten att åstadkomma ett samhälle som klarar även ett skyfall.

Det måste vara slut på den tid då VA-förvaltningen får ett färdigt planförslag på bordet med uppmaningen ”lös nu VA för det här”. VA-teknikern får inte ställas inför fullbordat faktum.

Hur ska vi då göra för att det ska bli rätt?
För nya planområden gäller att planarkitekt och VA-tekniker tillsammans lägger upp riktlinjerna för hur avvattningen måste ske, utan att spillvattennätet belastas över huvud taget. Att anlita en hydrogeologiskt kunnig person rekommenderas starkt.
För befintliga områden får man arbeta med ”reengineering” för att successivt rätta till de värsta bristerna.

Med en stadsplan som har anpassats till naturens förutsättningar har man alla möjligheter att implementera effektiva lösningar för den lokala dagvattenhanteringen. Här gäller det att fortsätta utvecklingen av ”gröna” lösningar.

För mig är det beklämmande att fortfarande se att helt nybyggda eller planerade områden kommer att få problem med avvattningen när skyfallet kommer.

Redan 1984 skrev jag, tillsammans med Peter Stahre och Bengt-Lennart Peterson, en artikel i tidskriften Stadsbyggnad* som pekade på problematiken med dimensionering av dagvattenledningar. Sedan dess har ett par generationer av VA-tekniker passerat.
Det här med erfarenhetsåterföring är svårt, särskilt när man arbetar med teknik som berör flera fackområden. Hanteringen av ”tillskottsvatten” är en sådan teknik.

Nämnda tidningsartikel från 1984 avslutades med mottot:
Hellre en planerad marköversvämning än en okontrollerad uppdämning i en självfallsledning

*) Stadsbyggnad 1984-2. Hur skall vi undvika källaröversvämningar?

/Kent Alm



2026-06-24